Hembygds- och forskarträff 6 och 7 sept. 1997

av

Åke Hedberg

Lördag 6 september 1997 träffades ett antal personer i Vittangi Hembygdsgård Suupalo. De kom från alla delar av Kiruna kommun.
Från Karesuando, Kurravaara, Lannovaara, Laino, Kiruna C med flera orter. Mötet vardet första i sitt slag och de som kallat är Kiruna Amatörforskarförening. Och de kallade är medlemmar av kommunens Hembygdsföreningar. Träffens syfte förklarade Arne Teofilusson:


- Vi behöver diskutera gemensamma projekt, idéer och naturligtvis för att träffas för att lära känna varandra och våra problem.
Helge Hansi i Vittangi hälsar välkommen
Efter dessa inledande ord hälsar Helge Hansi i Vittangis hembygdsförening oss välkomna och berättar om föreningens tillkomst, historia och nuvarande verksamhet. Den nuvarande hbf kom till, eller återupppstod,1974 då man firade 300 års jubileum. Den är nu inrymd i Wikmansgården från1878 som man flyttat från centrum av Vittangi till ett särskilt hembygsområde kallat Suupalo. Andra byggnader på plats är Mäkitalogården, som varit bagarstuga, Länsmansgården från 1700-talet från byn Idivuoma vid Karesuando, 2 häbren, smedja med mera. De har samlat ihop en del museiföremål, som vi sedan kan betrakta. Han berättar också om föreningens ekonomi och de inte har får ett öre från kommunen, att verksamheten bygger på ideellt arbete och att eldsjälarna i huvudsak är kvinnor. Medlemsavgiften är 50 kr per år och de har 450 medlemmar som ger en intäkt på ca. 20.000 kr. De har också en medlemstidning kallad Hjortronbladet som utkommer 3-4 ggr per år.

- Annars är det "köksavdelningen" som håller verksamheten igång, menar Helge och avser därmed att det mesta av intäkterna kommer från kvinnornas arbete.

Poststigen Gällivare-Vittangi

Helge berättade också om Poststigen Gällivare-Vittangi som de nu återställt ända ned till Lapeasuando. Och om Posti-Jakob som bar en järnspis några 100 meter varje tur så det tog några månader, men till slut nådde spisen adressaten! Denna stig är nu alltså gångbar. Den användes ända fram till 1925, då vägen Gällivare-Kiruna började byggas.

Vi ska vidare till Parakka, men Torsten Voutilainen passar på att säga några ord Lannavaara. De har för närvarande ca. 30 medlemmar fast ingen verksamhet. Deras hbf har sina rötter från år 1904 då de hade en fritids- och hembygdsförening. Den nuvarande föreningen invigdes år 1989, men har "bara kostnader, i stort sett", säger Torsten, som annars är lokförare i Kiruna. Han säger sig dock inte ha kastat yxan i sjön.

Verksamheten i Karesuando

Medan vi fortfarande är i Vittangi passar också Karin Eliasson, ordförande i Karesuando hbf, på att berätta lite om verksamheten i sin by. De startade sin förening för tretton år sedan och har nu ca 90 medlemmar, som betalar 60 kr. Även sådana som inte bor i Karesuando. För att stötta föreningen. Är man under 16 kostar det endast 25. Inkomster från lotterier har man också förstås.

- Vi fick hjälp i från Lainio med starten. De var dom som sparkade igång verksamheten. Tillsammans med sju andra föreningar köpte vi av kommunen Karesuando Camping som var väldigt förfallen då. Nu drivs den av två föreningar. Vi ansökte om medel till en bagarstuga eftersom det fanns fina timringar där. Vi bedriver släktforskning; intervjuar också gamla människor som redan inte finns kvar och vi vill ge ut en bok med dessa intervjuer.

- Släktforskningen gäller våra rötter, tillägger Karin. Det var därför vi nappade på idén om en hbf. Vi har hopp om att få pengar någonstans ifrån till en egen byggdebok med dessa intervjuer. Banden finns ju kvar.

- Vi känner många gånger att vi ligger långt ifrån centralorten. Och får inte så mycket gehör. Men nu har vi äntligen fått en lokal, ett landsfiskalboställe, där vi kan ställa ut våra tavlor som vi gjort. Vi har kunnat ta emot olika föremål från olika byar. Till varje landsfiskalboställe hör ju också andra byggnader med ett ladugårdsområde, bostäder för pigor och drängar. Det finns också en bastu nere vid älven.

- När det gäller landsfiskalbostället har den varit som en lägenhet för kommunen. Vi fick komma in i oktober förra året. Då fanns det inte något kvar av grejor. Allt var borta. Det fanns inte ens en lampa, berättar Karin.

- Så nu har vi haft fullt upp att försöka få ihop ett hus som man kan visa! Men jag ska inte berätta så mycket mer för jag tycker ni ska vara nyfikna och komma till Karesuando. Om vi har flera sådana här träffar visar vi och går igenom vad vi har så att ni själva kan se, säger Karin skrattande.

- Även om det är långt. Vi får ju alltid höra att det är långt, tillägger hon. Vi har ju också andra byar här, som Kuttainen, Suodjovaara, Saivomuotka med flera. Vi samarbetar mycket med Norge och Finland. I denna månad, 26 september har vi haft seminarium. Då for vi till Ruuvaala? Vi hade 170 elever på torsdag, 115 på fredag. Från alla länderna hade vi föreläsare.

- Vårt område är också sevärt! avslutar Karin.

Parakka

Vi kommer så till Parakka, med dess ca 70 hushåll och till deras hbf, en gammal skola från1887, med en mycket vacker utsikt över älvdalen. På skollokalen fick de1986 ett avtal på nyttjanderätt. Nedmot älven finns också en fint anlagd terassträdgård som funnits där sedan länge och som ALU-anställda nu iordningställt. Siskalisa Stålnacke berättar att den "tidigare var totalt igenvuxen".

- Här fanns många konstiga växter som inte fanns annars.

- Skolan har stått oanvänd till i slutet av 1980-talet, då vi började rusta upp den, men eftersom det räknas som kulturhus har vi fått lite bakläxa på detta, berättar Siskalisa vidare.

-Vi byggde bl.a. en ramp för rörelsehindrade, som vi tyckte skulle vara bra, men det får inte finnas. Den ska se som den ursprungliga byggnaden var...Vissa målningar, vissa färger, visst material på väggar. Det får inte finnas, annars får man inte bidrag till upprustningen.

En hbf bilades i slutet av 1940- eller början 1950-talet. Nuvarande Parakka hbf bildades -91, ca 40 medlemmar som betalar 25 kr. De har ingen större verksamhet under vintern, men på sommaren har de en friluftsgudstjänst och i samband med det lite brödauktion. En julmarknad har man. Precis som i Vittangi görs mycket av arbetet av byns kvinnor. En lada från 1767 finns på gården. Likaså en kornbod från 1632 skänkt av en av pionjärerna från den tidigare hbf, Uno Ek.

Sommaren -96 hade vi ett så kallat Parakkaprojekt där vi mest jobbade med den yttre miljön. Beredskapsabetare och ALU-jobbare arbetade med detta. Man hade också 42 får som håller sly och annat borta, berättar Leif Olsson, medan vi sitter i den över 100 år gamla skolan.

- Dom gjorde ett himla bra jobb! De började ju bli väldig igenväxt. Under de senaste åren har vi orkat med andra verksamheter också annat än att rusta upp huset. Det viktiga jobbet har kvinnorna gjort. Dom har bakat, haft brödförsäljningar och hade till och med en liten julmarknad.

- Vi har försökt att få byns 7 föreningar att samarbeta bättre. Det ser betydligt ljusare ut för framtiden, då alltfler av dessa börjat att intressera sig. Ett lyckat arrangemang med pimpeltävling, Parakkanappet som ingick i Kalix-kuppen, hade man i våras med över 90 deltagare. Där samarbetade vår hbf, 4H och fiskecampen bland annat, berättar Leif Olsson.

De första nybyggarna kom på 1600-talet och Parakka var snart en av de största byarna; fast den då hette Tabors Berg. Torsten Sidmalm har skrivit om detta för övrigt. Numera finns här 83 fastboende; pensionärer och pendlare till Svappavaara och Vittangi.

- I hembygdsföreningens regi har vi också iordningställt en gammal gångbro som har funnits i Parakka-kurkkio, ca en mil nedåt Kalixälven, vid Nuomasuando. Bron drogs med vid vårfloden 1968, då en lada kom och tog den. Den har hbf jobbat med sedan i våras och under skotersäsongen dragit dit timmer och bjälkar, berättar Siskalisa.

- Det har gjorts av egen kraft. I Parakka är allt möjligt egentligen! tillägger hon och skrattar.

-Dä ä bara att hitt' på nånting!

Vivungi

Vi åker sedan till Vivungi vid Lainioälven där Roland Henriksson berättar om Europas största sammanhängande fångstgropsystem för ren och älg. Han berättar om dess utsträckning och visar på en karta hur det fungerat. Pekar även på en mineralbearbetningsplats och tillägger:

- Inget av detta är åldersbestämt! Varken fångstgropar eller mineralbearbetningsplatserna.

En livlig diskussion utbryter sedan om tidig förekomst av ren och älg samt om benämningen Tornedalen. Under skratt från publiken säger Roland:.

- Det rätta hade varit att döpa om Tornedalen till Lainiodalen!

Lainio

På söndag eftermiddag kommer vi så till byn Lainio och får en guidning i det egenhändigt byggda hus som inrymmer dansloge med orkesterscen, café med kök. Roland och Helmer Granstål berättar om det stora kantiga huset byggt av eget arbete, finansierat genom gåvor, sponsring med mera under många års tid och får våra beundrande kommentarer. Utanför kan vi också beskåda en tjärdal där man återupptagit den tjärdalsbränning som förekommit i byn alltsedan de första nybyggarna som kom från Kangos år 1631, vilka var Olof Clementson med två bröder och fader. Den nuvarande produktionen av tjära uppgår till ca. 700 liter per år.

I muséet får vi mer berättat om byns historia. Helmer berättar med stor inlevelse om de olika föremålen och dess användning. En lång, smal och sliten bänk visar sig vara en sorts likbräda, där den döde förvarades innan begravningen.

Efter inkvartering i några förnämliga stugor blir det middag i Marttigården. Om dess spännande historia berättar Roland.

Natten då leastadianismen föddes

- I detta hus föddes laestadianismen, säger Roland vid kaffet. Här verkade en Raatamaa som lekmannapräst på 1840-talet. Han predikade Luthers lära efter eget huvud med stor framgång. Raatamaa gav också absolution; dvs syndernas förlåtelse. Att en lekman gav sig på att göra sådant sågs inte med blida ögon av prästerskapet, allra minst Lars Levi Laestadius i Karesuando, dit ryktet om Raatamaas framgångar snart nådde.

- Vi får komma ihåg att vid denna tid i mitten av 1800-talet var Lainio en stor, rik och betydelsefull by med många invånare där Raatamaa hade stort inflytande. Laestadius såg sig till slut tvungen att resa till Lainio för att informera sig om Raatamaas förehavanden. Han anlände på nyårsafton 1849 och efter en hel natts diskussion blev de överens och föll i varandras armar. Laestadius fann att Raatamaas tolkning av Luthers lära stod i överensstämmelse med hans egen.
(I början av 1800 talet bodde i Kuttainen ett nybyggarpar, Johan och Anna Raattamaa som fostrade 6 barn, 3 söner och 3 döttrar. En av dom föddes år 1811, och döptes till Johan. Vid 15 års ålder blev han drängpojke på Finska sidan i Kätkesuando. År 1830 blev Johan Raattamaa lärare. Efter Laestadius död 1861 blev Johan Raattamaa den självskrivne andlige ledare för den Laestadianska rörelsen. 1832 gifte sig Johan med Eva Larsdotter Alatalo (1814-1885). Efter Evas död 1885 gifte han sig med Karolina Larsdotter från Gällivare.
År 1899 dog Johan Raattamaa. )

- Den natten föddes leastadianismen och spred sig sedan som en löpeld vida omkring. Men det var egentligen Laestadius som gett vika för Raatamaas synsätt, så läran borde egentligen heta Raatamaaismen, eller dylikt, tillägger Roland.

Svappavaara

Dagen därpå reser sällskapet vidare till Svappavaara där Gunnel Falck och Hildur Falck möter. (Hildur Falck erhöll för övrigt Borg Mesch-stipendiet år 1992). Deras förening bildades 1984 och verkar vara mycket aktiv. I lokalen förvaras blanda annat gamla stora och tunga kopparmynt från 1600-talet. Även här är det i huvudsak kvinnor som är de mest driftiga i föreningsverksamheten med loppmarknader, försäljning av så kallade bygdogram, fester etc. Ett stort projekt är muddringen av sjöar. Givetvis finns också ett hembygdsmuseum här inrymd Hurugården med många gamla föremål från bygdens långa historia men även från senare tid. Gunnel Falck berättar också om det italienska filmteam vilka var här nyligen och som förundrades storligen över att byn hade en kvinnlig präst.

Vi besöker också den gamla koppargruvan från 1600-talet där en del av malmen rostades i nuvarande centrum av Svappavaara och även en del mynt slogs.

På den fortsatta resan till Jukkasjärvi, gör en del av oss en avstickare strax efter Mertainen och kör in på den gamla vägen från 1926. Vi kan här se den gamla stenbron vid Sikajokki, där många av brons vägpelare ligger sönderkörda nere i jokken. Just här vid bron i jokken, får vi höra senare i Jukkasjärvi, har svappavaaraborna funnit en seite, alltså en samisk offersten.

Jukkasjärvi

Väl i Jukkasjärvi möter oss Curt Persson, som först berättar om Jukkasjärvi sockens Hembygdsgille tillkommet 1936 men sedan ombildad till nuvarande Jukkasjärvi Hembygdsförening. Curt berättar bland annat om Leppikoski, som han ser som:

- Ett skolexempel där amatörforskning och en enskild hembygdsförening kan lyfta fram saker och studera och som man på länsnivå sedan tar till sig och accepterar.

- Utan Amatörforskarföreningens arbete uti Leppikoskiområdet, fortsätter Curt, hade man aldrig gjort den satsning man sedan gjorde från Länstyrelsen. Föreningen tog fram och visade på fyndigheterna och de spår man fann i markerna.

- Det är alltså ganska nära Esrangevägen, nästan framme vid Esrange, påpekar Curt och tillägger:

- Man visade alltså på vad man kunde göra, vilka möjligheter som fanns. Hit tog man bland annat skolklasser och Länstyrelsen tyckte det var bra.

Sedan förflyttar vi oss till Papillahuset från 1766, vilket ursprungligen, fanns i Kurravaara fram till 1840-talet. Ett mycket fint uppbyggt museum.

Kurravaara

Vi måste vidare till Kurravaara och där möter ordföranden Ove Larsson och också Björn Erlandsson, just hemkommen från ett seminarium i Röros i Norge. Efter att ha studerat deras bagarstuga och snickeri, där man tillverkar allt möjligt till bland annat försäljning slår vi oss ned i hembygdsgården, kallad Rianhuset. Ove berättar om föreningens tillkomst, medan Gun Skogstad serverar oss kaffe till mycket gott hembakat bröd.

- Föreningen bildades 1980 av enbart karlar, konstigt nog, säger Ove. Som i många andra fall av frivilliga krafter förstås och huset byggdes 1982. Våra aktiviteter är inkomstbringande får vi nog säga, och här bedriver vi forskning, vi har studiecirklar, väver, färgar garn med mera. Vi har basarer, tillverkar snickeriprodukter, har brödförsäljning. Till midsommar, påsk, jul osv. har vi aktiviteter men störst är den årliga skidtävlingen. Både bagarstugan och hembygdsgården hyr vi ganska ofta ut.

- Så ekonomin är mycket god, säger Ove på förfrågan.

- Vi sysslar också med att namnge vägar här i Kurravaara, så att brandkår och ambulans ska hitta bättre, säger Ove avslutningsvis och visar på några namnskyltar man också själva gjort, bland annat Elias väg efter en förfader till John Ivar Larsson, chefredaktören för KirunaTidningens Historie-Special.

Björn Erlandsson berättar sedan om sin resa till Norge och Vuolos-projektet. Det sistnämnda innebär ett projekt att återställa och bygga en smälthytta för att framställa koppar enligt gamla metoder.

En idé om att i samarbete med alla berörda hembygdsföreningar utefter Torne älv med biflöden anordna kanotuthyrning för kanotfärder ned till Haparanda, föredrogs av Jan Svensson. Uppgiften skulle vara att i nuvarande frånvaro av betande djur utföra behövlig rensning av stränder, iordningställa stigar förbi forsar, finansiera och organisera uthyrning av kanoter och deras returer från Haparanda. Detta måste förgås av en inventering av färdvägarna.

Idén diskuterades livligt och påpekanden kom. Till exempel om att mycket av inventeringen för kanotfärder och långfärdspaddling redan är gjord och att kanotledskartor finns, men att varje hbf måste göra en egen. Helge säger att Vittangi älv också är mycket lämplig kanotälv. Som ett samarbetsprojekt för många hembygdsföreningar utefter älvdalarna blev idén alltnog mycket uppskattad. Karin påminde om att den finska sidan är viktig i sammanhanget och nämner finnarnas Kanotrace från Kilpisjärvi, Arne om att ett sådant projekt skulle knyta samman många hbf då alla utefter dessa älvar skulle beröras. Ove frågar om Arnes inlägg ska tas som ett förslag att gå vidare i frågan, vilket gillades.

Hjalmar Falck

Tiden börjar dock att gå så diskussionerna måste avbrytas för ett avslutande möte i Hjalmar Falcks gård i Kiruna, där initiativtagarna till denna träff med kommunens hbf - Amatörforskarföreningen med 130 medlemmar-, har sitt högkvarter. Efter inspektion får vi ett inledande anförande av Curt om föreningens historia och Hj. Falck:

- Konsul Hj. Falck hade många strängar på sin lyra. Men framför allt var han en oerhört ihärdig och erkänd amatörforskare. Han sysslade väldigt mycket med att forska i bygden och historien kring bygdens uppkomst. Inte bara centralorten utan hela regionen. Han stora försänkningar i Svappavaara där han verkat väldigt länge, där han också bodde ett tag innan han flyttade till Kiruna med familjen. Han var anställd på Kiruna kommun i många år där han sysslade mycket med kommunens historia. Han byggde upp ett eget forskningsarkiv som han donerade eller gav till sin bror, bankkamreren Magnus Falck och sina syskonbarn, som fick fria händer. De här samlingarna deponerades i första hand i landsarkivet i Härnösand. De här samlingarna har amatörforskare jobbat väldigt muycket med, i första hand Amatörforskarföreningens grundare Albin Lindmark, Harry Holmlund, Carl Andersson och Uno F. Olsson.
I materialet finns mycket som berör alla byar i Kiruna kommun. Det är mycket omfattande, 25 kapslar eller lådor. Annat material var bilder, Hj. Falck var en flitig och duktig fotograf. De mesta av fotografierna förstörde han. Han hade en schism med kommunen; han ansåg sig inte vara rätt behandlad.

- Vilket inte är speciellt unikt; det är det väl inte många som gör i den här lokalen, tillägger Curt under viss munterhet.

- Men som sagt, han kände sig bitter på kommunen och det mesta av samlingen förstörde han, fortsätter Curt. Men en del blev kvar och han sade till sin bror Magnus att det fick han dela ut till sina släktingar, dvs. till syskonbarnen. Och när vi blev med hus här, hade vi en framtående medlem i föreningaren här, Gunnar Hammar, som jobbade väldig aktivt för att huset skulle bevaras. Det fick vara kvar och vi fick huset av kommunen och driva det som en hembygdsgård i princip, alltså under samma premisser som ni andra har ute i byarna. En annan sak som vi också fick tilldelat oss var kommunens släktforskningsutrustning. Så ska ni släktforska så kan ni göra det här!

- Släktforskning är inte bara släktforskning, påpekar Curt. Faktum är att släktforskning är ett verktyg också för att ta sig in i den lokala historien. Man ska inte glömma att det är människor man arbetar med och de bodde någonstans. Så släktforskningen är inte bara det utan också mycket annat, det är också historia, avslutar Curt.

Många vita fläckar

Så följer en diskussion om gemensamma projekt, såsom kurser i arkeologi, inventeringar etc. liksom nästa träff. Vi får också veta hur denna kommit till av Amatörforskarföreningens ordförande Arne Teofilusson, som alltså på styrelsens uppdrag sedan lång tid organiserat den nuvarande.

- Det finns 14 hembygdsföreningar i Kiruna kommun, berättar Arne, där den i Riksgränsen är den västligaste. Denna liksom flera andra har dock inte kunnat komma av olika skäl (bland annat älgjakt), men idag har vi ändå 9 stycken representerade här, .

- Trevligt att träffa varandra, tycker jag fortsätter Arne, och trevligt och bra att lära sig ett nytt ansikte. Bra också att vi kunnat diskutera gemensamma idéer, projekt och mål. Man kan notera att era föreningar ute i byarna är väldigt stora i förhållande till folkmängden.

Arne ställer så frågan om någon av de närvarande föreningarna kan ta på sig att organisera nästa års träff.

- Det finns många vita fläckar att undersöka! Det gäller också att väcka till liv de byar som inte varit med.

Två hbf anmäler sitt inresse, Karesuando och Svappavaara. Karin i Karesuando nämner många intressanta idéer om en sådan träff i sin hembygd och Gunnel i Svappavaara ett förslag om att resa till Sevojärvi by.

- Sevojärvi är verkligen en knutpunkt för ett intressant kulturområde, påpekar Curt.

Frågan om vilken av de två som får äran att anordna nästa års träff, får avgöras senare, kommer man fram till. Helge tackar sedan Kiruna Amatörforskarförening för ett bra initiativ till samarbete och säger sig fått många idéer under de två dagarna, som han hoppas sedan ska ge resultat hemma i Vittangi. Alla instämmer i de berömmane orden.

För detta tackar sedan Arne och avslutar med orden:

- Vi träffas igen nästa år!

***

Tillbaka till Hemsidan